Koloniträdgårdsrörelsen föddes i kölvattnet av industrialiseringen med dess stora inflyttning till städerna och de hälsoproblem som följde. Dragiga bostäder, trångboddhet och förorenad stadsluft ledde till folkhälsoproblem och som ett svar på detta växte organiserade koloniträdgårdsföreningar fram runt om i Europa under slutet av 1800-talet. 

Anna Lindhagen (1870-1941) var en Stockholmspolitiker och sjuksköterska som tidigt engagerade sig i frågor som kvinnlig rösträtt, reglering av arbetstid och barns rättigheter. Hon observerade industriarbetarnas hårda livsvillkor och inte minst hur barnens hälsa påverkades, och hon arbetade för att denna samhällsgrupp skulle få en drägligare tillvaro. Anna bildade, tillsammans med väninnan Anna Åbergsson, Föreningen Stockholms koloniträdgårdar år 1906 - ett initiativ som hon drev efter att ha besökt koloniområden under resor i Tyskland, England och Danmark. Syftet var att industriarbetarna och deras familjer skulle få tillgång till en egen täppa där barnen kunde leka och andas frisk luft, där familjen kunde odla egen mat och där de även kunde hitta ett nytt socialt sammanhang. Hon kallade till en början kolonistugorna för lusthus och kända arkitekter som Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman formgav typritningar för dessa lusthus, i linje med tidens tanke om ”skönhet för alla” (Ellen Key, 1904).